” Imorse 15/12 03.40 lämna Rowntree Jizzena ”Soya” oss, hon blev 10 år och 8 månader.
Det känns helt ofattbart, tomheten är enorm. På söndagen var hon precis som vanligt, for runt i skogen i ungefär två timmar med de andra hundarna på sitt upptäckande sätt för att så fort jag visslade i pipan komma tillbaks och visa att här är jag matte, det slog aldrig fel. Dagen rullade på som vanligt, gick med husse på kvällspromenad, vi gick till sängs och jag vaknade till vid 02.40 och Soya låg mellan Peter och mig i sängen ganska livlös, tandköttet var blekt, likaså tungan som hängde utanför munnen. Jag bar upp henne, tänkte att vi går ut på gräsmatta, hon kanske behöver få röra lite på sig men hon kunde inte stå på sina ben. Jag bar in henne igen lade ner henne på sängen klappade och prata de med henne, hon var väldigt svag men svansen viftade lite försiktigt… Ringde jourhavande veterinär och hon kunde inte riktigt förstå vad det var, kanske något neuvrologiskt sa att vi kunde åka till Ulltuna och göra en skiktröntgen för att se vad som var fel. Jag frågade om hon verkligen skulle gjort det… Soya är snart 11 år, hon har levt ett härligt och friskt liv, förmodligen skulle hon inte ens klara resan ur Gävle. Hon höll med mig, hon tyckte att jag tänkte rätt. Jag beslutade att låta henne somna hemma med oss, och vet Ni det är det bästa beslutet jag tagit! Det tog inte ens en timme, då tog hon två djupa andetag och somnade med mina armar runt sig. Hon var så lugn hela tiden och hade inte ont, hon bara somnade. Vi kommer att sakna hennes sätt att sitta och prata nedanför bänken när maten inte kommer fram tillräckligt fort, för hungrig var hennes andra namn, hennes nos och tassar när man slutade att klia henne när vi satt i soffan och hon började buffa på oss, hennes klumpiga sätt att springa till leksakskorgen och hämta mjukisdjuren. Det kommer att bli tomt, så tomt. Tack Ulla för att vi fick förtroendet att ha Soya i vår familj. Sov gott älskade vän, nu får du springa så mycket du vill!
